Berätta om din forskning!
Gångförmåga ses ofta som en nyckelfunktion för att kunna delta i meningsfulla aktiviteter i det dagliga livet. När jag som fysioterapeut träffade patienter med neurodegenerativa sjukdomar insåg jag att olika aspekter relaterade till gångsvårigheter var viktiga frågor för dem, för att upprätthålla livskvaliteten.
Att gå är mycket mer komplicerat än man kanske tror. Det finns flera sätt att bedöma gång i forskning. Man kan fokusera både på objektiva mätningar, såsom vilken förmåga patienten visar när hen observeras, och subjektiva mätningar, som hur patienten uppfattar sin egen gångförmåga.
Jag har gjort såväl objektiva som subjektiva mätningar hos patienter inom studierna Motor-ACT* och HHPD (Hem och hälsa hos människor som åldras med Parkinsons sjukdom).
Vi delade in gången i fyra komponenter: variabilitet, takt/stabilitet, rytm och asymmetri. Med hjälp av en datoriserad gångmatta kunde vi studera tidsmässiga och rumsliga detaljer när patienter gick på den, i olika kontexter, som under enstaka arbetsuppgifter, dubbla uppgifter (mer om detta nedan) samt snabb gånghastighet.
Vad det några resultat som överraskade dig?
Patienter med lätt kognitiv funktionsnedsättning hade svårare att gå än förväntat. Detta tyder på att kognitiv förmåga troligen är mer relaterad till gångförmåga än man tidigare trott. Att gå har setts som en halvautomatiserad, repetitiv uppgift. Ändå kräver det en hel del kognitivt engagemang, speciellt när gången kombineras med att göra något annat samtidigt, som att bära ett glas vatten. Detta är något som vi refererar till som en "dubbel uppgift" i forskningen.
Vi har även förstått att subjektivt upplevda gångsvårigheter korrelerar ganska dåligt med objektiva mått, även om båda tenderar att förvärras med tiden när sjukdomen fortskrider.
Vilken skillnad kan ditt projekt göra för patienterna?
Om du inte är helt orörlig eller sitter i rullstol behövs förmågan att gå för de flesta av dina dagliga sysslor, och den kan göra det möjligt att delta i meningsfulla aktiviteter.
Ett exempel är om du är rädd för att ramla, så undviker du vissa aktiviteter. Det kan på sikt leda till förlust av förmågan, vilket i sin tur ökar risken att ramla. Om vi kan stödja dessa patientgrupper att hålla sig till sina dagliga aktiviteter, så kan de bibehålla förmågan och livskvaliteten längre. Dessutom kan en större förståelse av gången under olika delar av det kognitiva spektrat ge en mer nyanserad bild av effekten av kognition, patologi och objektivt gångutförande.
Hur gick det till när du blev forskare på Lunds universitet?
Efter att ha jobbat i åtta år som fysioterapeut jag såg en utlysning av en doktorandtjänst. Under mitt kliniska arbete träffade jag många patienter med neurodegenerativa sjukdomar, inte minst de med Parkinsons sjukdom. Således visste jag mycket väl att gångförmågan var avgörande för dessa patientgrupper och att det behövde utforskas mer. Att forska om detta kändes nödvändigt för att jag skulle kunna erbjuda mina patienter bättre stöd.
Vad har varit mest utmanande under din doktorandtid?
Tja, för att vara ärlig, så var jag nog lite naiv när jag skrev in mig som doktorand. Att ta sig an patologiska aspekter av neurodegenerativa störningar görs inte i en handvändning. Det har varit en stor utmaning att förstås molekylära vägar, biomarkörer och experimentella modeller. Men också väldigt fascinerande!
Och det mest givande?
Det är kopplat till utmaningarna. Att öka min kunskap om de patologiska och molekylära aspekterna av de sjukdomar som dessa individer lider av har varit stimulerande. Det är som en helt ny värld för mig. Och jag tror verkligen att denna ökade förståelse gör mig till en bättre fysioterapeut i slutändan.
Vad är du mest stolt över?
Jag är stolt över att jag tog mig an utmaningen det innebar att ta mig in ett forskningsprojekt i en multidisciplinär miljö. Detta har verkligen gjort att jag har utvecklats mycket som person. Jag hoppas förstås också att det kommer att leda till förbättrad klinisk bedömning och rehabilitering för patienterna i framtiden.
Vad tycker du om att göra när du inte är på jobbet?
Jag har två barn och ett husrenoveringsprojekt. Innan pandemin gick jag ofta på gruppträning; detta är något som jag verkligen saknar och vill hitta tillbaka till.
Vilket råd vill du ge nya doktorander?
Haha, samma råd som jag fick (som jag inte lyssnade så mycket på till att börja med). Ta pauser från jobbet! Var rädd om din fritid! Detta är "bara" ditt arbete. Det är med andra ord lätt att bli absorberad och att drunkna i forskning, som faktiskt aldrig tar slut. Det finns alltid fler saker att undersöka, nya tidskrifter att läsa och fler saker att kontrollera.
Vad händer efter din disputation?
Först och främst ska jag ta lite ledigt. Efter det kommer jag delvis att gå tillbaka till jobbet som fysioterapeut, där jag vill använda det jag har lärt mig. Samtidigt kommer jag att hålla i gång en del av min forskning. Jag kommer till exempel att fortsätta mitt engagemang i Motor-ACT-projektet.
*Fakta ”Motor-ACT: Motoriska aspekter och aktiviteter i relation till kognitiv störning och patologiska förändringar i hjärnan”
Projektledare är Maria H Nilsson, docent i fysioterapi, universitetslektor och leg. fysioterapeut.
Detta är ett samarbete mellan det strategiska forskningsområdet Neuroscience (MultiPark), Centre for Ageing and Supportive Environments (CASE), bägge vid Lunds universitet, och Skånes universitetssjukhus.
Översättning: Maria Löfstedt
